Det är så erbarmligt lite
en människa kan forstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.
Nils Ferlin (Från mitt ekorrhjul, 1957)
Yo te esperaba
Imaginando a ciegas el color de tu mirada
Y el timbre de tu voz
Muerta de miedo
Le rogaba al cielo que te deje llegar lejos
Mucho más que yo
Oh, it's a mystery to me
We have a greed, with which we have agreedAnd you think you have to want more than you needUntil you have it all you won't be free”for the growing good of the world is partly dependent on unhistoric acts; and that things are not so ill with you and me as they might have been, is half owing to the number who lived faithfully a hidden life, and rest in unvisited tombs.”
“Hope” is the thing with feathers -
Latmasken sammanträder
Han pratar vind och väder.
Han hyvlar inga bräder.
Han garvar inget läder.
Han sömmar inga kläder.
Han bygger inga städer.
Han hedrar inga fäder.
Han sammanträder.
Ur ”Underfund” 1972, Alf Henriksson
they don't really give a damn about life
they just don't want a woman to
control her body or have the right to choose
but baby that ain't nothin
they just want a male finger on the button
because if you say war they will send them to die by the score
Morning has broken like the first morning, Blackbird has spoken like the first bird, Praise for the singing, praise for the morning, Praise for them springing fresh from the world
Y cuando logramos
dominar la prisa
y sentirnos libres
de esa angustia viva,
¡qué lindo ir despacio
por entre la prisa!
They shall grow not old, as we that are left grow old;
Age shall not weary them, nor the years condemn.Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan var svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igenSuerte que en el sur hayas nacido
Y que burlemos las distancias,
Suerte que es haberte conocido
Y por ti amar tierras extrañas
And you'll never walk alone
Help me to carry the fire
To keep it alight together
Help me to carry the fire
This road won't go on forever
Efter dagen följer natten, som den alltid gör, och varje natt utför ett löfte om att en ny dag snart gryr.
"Han var icke böjd när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma som aldrig fått det!"
It's my favourite time of day, driving you
- É a parte mais triste do meu dia, deixar-te.
Vivir es saber estar solo para aprender a estar en compañía.
Para mí vivir es no tener prisa, contemplar las cosas, prestar oído a las cuitas ajenas, sentir curiosidad y compasión, no decir mentiras, compartir con los vivos un vaso de vino o un trozo de pan, acordarse con orgullo de la lección de los muertos, no permitir que nos humillen o nos engañen, no contestar ni que si ni que no sin haber contado antes hasta cien como hacia el pato Donald..
"They's a time of change, an' when that comes, dyin' is a piece of all dyin' and bearin' is a piece of all bearin', an' bearin' an' dyin' is two pieces of the same thing. An' then things ain't lonely any more. An' then a hurt don't hurt so bad, 'cause it ain't a lonely hurt no more ..."
"La musica ceso despues de la media noche, el bullicio de los pasajeros se disperso y se deshizo en susurros dormidos, y los dos corazones se quedaron solos en el mirador en sombras, viviendo al compas de los resuellos del buque."
If a thing is worth doing, it is worth doing well. If it is worth having, it is worth waiting for. If it is worth attaining, it is worth fighting for. If it is worth experiencing, it is worth putting aside time for.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.